Det hela började söndagen den 12/2 kl:07.30 då vattnet gick. Just då befann jag mig inte på med mest ultimata stället, jag var långt hemifrån, i Simrishamn rättare sagt. På lördagen hade jag och mina tjejkompisar åkt till Fridas föräldars fina hus i Simrishamn för en mysig tjejhelg. Vi åt lunch på ett mysigt ställe, handlade och lagade god mat till kvällen. Kollade på melodifestivalen och därefter en massa tjejsnack fram till 03.30 på natten. Alla helt i oviss om vad som skulle ske dagen efter. Somnade nog vi 04.00, var helt slut efter vår underbara dag.

07.30 vaknar jag av att det känns som att jag är JÄTTE kissignödig och jag känner att det börjar rinna lite. Får smått panik eftersom det inte vill sluta. Försöker ta mig upp och knipa igen och halvspringa till toaletten. Det gick inte så bra, både i sängen och på golvet var där en hel del vatten. Sätter mig på toaletten och börjar fundera på om det kanske inte var vattnet som hade gått, stället för att jag hade kissat på mig. Tänkte att om jag ställer mig upp och det fortfarande kommer vatten måste det ha varit vattnet sig gick. Och visst fotsatte det att rinna vatten längs benen. Kommer ihåg från föräldarkursen att vattnet ska vara ofärgat, då är det ingen fara, och så var det i mitt fall.

Alla dom andra tjejerna sover, såklart, efter en lång kväll. Väcker Lotten och berättar att jag tror att mitt vatten har gått. Hon studsar upp ur sängen och snart är alla dom andra också vakna. Vi alla är i chocktillsånd. Detta hade vi skämtat om, "tänk om vattnet går" när vi är i Simrisham. Och så händer det på riktigt, det kändes overkligt.

Känner direkt att jag vill att Jeppe ska va med mig, ringer honom och berättar vad som har hänt. Undertiden ringer Johanna till sjukhuset i lund och där får vi beskedet att jag måste åka in och bli undersökt. Och närmsta sjukhus är Ystad.

Så efter att ha packat ihopa mina saker så var det dags för oss att köra i snökaoset till Ystad. Johanna kör och Lotten följer med som extra stöd. Samtidigt kör även Jeppe hemifrån till sjukhuset.

I bilen börjar jag känna av svaga sammandragningar, ej smärtsamma. Men dom kommer med ca 3-4 minuters mellanrum. Väl framme blir vi visade till ett rum och en liten stund senare dyker Jeppe upp. Vilken skön känsla det var att ha honom där, det känndes tryggt.

En barnmorska kontrollerar att vattnet ser ut som det ska, och ger mig 2 sprutor. En till lillkillen i magen så att hans lungor ska utvecklas snabbare, ifall han tänkte titta ut dom närmsta dagarna. Och den andra sprutan för att stanna av mina värkar. Vi får informationen om att vi måste köra till Kristianstad eftersom det är fullt i Lund och Malmö. Vi kunde inte stanna kvar i Ystad eftersom dom ej har en neonatalavdelning. Jag var ju bara i vecka 34 och då kan det behövas extra hjälp när han var så liten.

Vi sätter oss i bilen och åker till Kristianstad, värkarna har avtagit.

När vi kommit till kristianstad blir jag undersökt igen, och dom kollar lillkillens hjärtljud, allt ser bra ut. Dom säger att vi kommer behöva stanna över natten på observation, för att kolla om mina värkar tilltar och lillemans hjärtljud.

Värkarna kommer tillbaka rätt så snabbt och jag får lite starkare medicin för att stoppa dom. Dom försvinner helt och vi äter middag och kollar på tv. Jag fick ordination om sängliggande så det fanns inte så mycket annat man kunde göra.

Under natten känner jag av molande mensvärk i nedre delen av magen, och dom återkom var 20 min. Jag hann somna om emellan, vilket var skönt.

Under måndagen återkommer mina värkar då medicinen jag fick dagen innan slutat värka. Läkarna ville att max skulle stanna kvar i magen så länge som möjligt och beslöt sig för att ge mig en ny spruta för att stoppa värkarna. Får även en till spruta för att påskynda utveckingen av lillemans lungor. Mina värkar vill inte avta, så jag får den starkare varianten även på måndagen. Den fungerade bättre.

Samtidigt som man vill att barnet ska stanna så länge som möjligt i magen så finns det en risk för infektion eftersom vattnet hade gått. Läkarna hoppades på att värkarna inte skulle återkomma men så var inte fallet. Vår lilla Max ville verkligen ut. På måndakvällen fick vi beskedet att på tisdagmorgon skulle dom inte försöka stoppa det lägre. Ville kan komma så var det okej.

På tisdagen får jag antibiotika eftersom jag har fått en liten infektion. Värkarna börjar komma tillbaka igen, och nu fattar vi att det nog inte kommer dröja länge innan vi får träffa vår PRINS.

Värkarna kommer tätare och börjar göra lite mer ont. Innan har jag kunnat prata när en värk kom men det började bli jobbigt. Vid vissa tillfällen kom 3 värkar efter varandra och det sökte mig verkligen. Det kommer tårar emallanåt. Jeppe fanns hela tiden vid min sida och stöttade på alla sätt han kunde.

Tror att det var vid 21.30 som jag kände jag inte klarade av smärtan mer och barnmorskan föreslog lustgas. Tacka gud för den uppfinningen, hade aldrig klarat det utan den. Till en början förstod jag inte hur man skulle andas i den men med hjälp av barnmorskan och Jeppe och klarade jag det till slut. Jag blir undrsökt för första gången för att se om jag hade öppnat mig något. Och det hade jag, hela 4 cm. Jag tänkte, vilken tur att det hänt något eftersom jag hade så ont.

Härefter gick allting väldigt snabbt, ca:22.30 är jag öppen 5 cm, ca 22.40 öppen 7cm och precis innan 23.00 öppen 9cm. Man brukar räkna med att man öppnar sig 1 cm i timmen hos förstföderskor. Lite snabbare gick det för mig med andra ord.

Under denna perioden blundar jag nästan hela tiden för att koncentrera mig, samtidigt som jag håller i masken och inväntar besked från Jeppe när det är dags att börja andas i den. Han stöttade mig verkligen hela tiden.

Vid ett tillfälle så plötsligt spyr jag, detta var tydligen för att max huvud låg och tryckte på en nerv som utlöste detta. Så mitt under dom hemska värkarna måste dom byta mina kläder och sängkläder. Det går så smidigt att jag knappt hinner märka det.

Nu börjar jag känna att lustgasen inte ger den önskade effekten. Visst tar den bort lite av topparna på värkarna men det gör så himla ont att jag bara skriker. Jag känner att det börjar närma sig, och jag säger till barnmorskan, "nu vill han ut". Jag kände jag jag ville börja krysta. Blir undersökt och hon säger att det snart är dags men jag måste vänta lite till. Ca Kl:00.00 blir jag undersökt och då är jag öppen 10 och det är dags att börja krysta. Till en början tycker jag att det är svårt att veta var jag ska lägga kraften, men med vägledning av barnmorskan förstår jag. Självklart gjorde det svin ont att krysta ut honom, men på något sätt var det skönt att få ta i när värken kom, istället för att andas igenom den.

Kl: 00.32 får vi äntligen se och höra vårt mirakel för första gången. VILKEN KÄNSLA; HELT MAGISKT. Smärtan var borta och nu var han här med oss. Han lades på min mage direkt och vi grät av lycka när vi fick se honom. Det första jag sa var "han är ju helt perfekt". Och jag var så himla glad över att han mådde bra och att dom inte var tvugna att springa iväg med honom. Han undersöktes direkt när han kom ut och fick 9.10.10 av 10.10.10. Vilket var nästan högsta betyg. Det som han fick avdrag för var färgen, vilket ändrades väldigt snabbt. Dom flesta barn får avdrag på det precis när dom kommit ut så det var inget konstigt.

Efter en liten stund ber barnmorksan mig att krysta igen för att få ut moderkakan, och det var inga problem, gjorde inte alls ont. Jeppe klipper navelsträngen och dom går iväg för att tvätta av och väga och mäta honom. Han vägde 2845g och var 47cm lång och alldeles U.N.D.E.R.B.A.R!!

Att föda barn går verkligen inte att beskriva för någon, det måste upplevas. Jag är jätte stolt över mig själv att jag klarade av att föda helt utan bedövning, med endast användning av lustgas.

Efter ett tag kommer dom in med den berömda förlossningsfrukosten, och den satt fint vill jag lova.

Dom nästkommande 5 dagarna stannade vi på sjukhuset delvis för att min infektion inte ville försvinna och att lille Max hade en lite dos av gulsot och behövde sola. På måndagen fick vi äntligen åka hem, efter en hel vecka på sjukhus.

Vi alla 3 mår jätte bra och myser tillsammans här hemma.

Har nästan bara lagt upp en massa magbilder där jag jämför vecka för vecka, och inga finare bilder. Jag tänkte att det kan va kul att ha en fin bild på magen nu när man är höggravid, snart är han ju är och då är det försent.

I söndags gick jag in i vecka 33, det känns som veckorna bara susar förbi.

I dag var vi hos barnmorskan, det var dags att lyssna på lilleans hjärta och kolla hans tillväxtkurva. Och han växer på bra, han ligger fortfarande över den översta kurvan. Han följer sin egen vilket är jätte bra. Har har även fixerat sig, så nu ligger han med huvudet neråt precis som han ska. Alla andra värden såg bra ut och barnmorskan var nöjd.

Jag berättade att jag har lite ont i mina händer, speciellt på morgonen och detta visade sig ha ett namn, Karpaltunnelsyndrom. Nerverna i handen kommer i kläm pga svullnaden vilket ger domningar och smärta i handen. Jag ska börja använda stödhandskar vilket gör att smärtan minskas, men jag ska först få tid hos en läkare under nästa vecka. Annars flyter allt på och jag tar mig igenom dag för dag. Det börjar kännas att man är höggravid.

I dag har vi varit på vårt andra ultraljud och det var lika häftigt även denna gången. Gud va stor och fin vår kille blivit<3. Allting såg jätte bra ut, och barnmorskan var nöjd med hur vår kille hade växt. Nu fick vi även bekräftat att det är en lite större bebis, hela 15% större än genomsnittet. I dag väger han ca 2,3kg och fortsätter han i samma takt kommer han väga ca 4,2kg vid födseln. Han var både lång och lite rund om magen, vår stora kille=)

2. Beräknad födelsevikt; ca 4,2kg